På fler och fler arbetsplatser har ordet medarbetare blivit allt vanligare. Det används numera även om arbetarna, inte längre bara om tjänstemännen. Förr såg ledningen olika på arbetare och tjänsteman. Men inte nu längre.

Nu ska alla ses som medarbetare. På samma sätt vill man bortse från de skillnader och motsättningar som finns mellan anställda och ledningen eller ägarna. Medarbetarbegreppet uttrycker att alla i företaget har gemensamma intressen och jobbar för samma mål.

Det ledningen då skyler över är de verkliga motsättningar och orättvisor i arbetslivet som de säger inte finns, motsättningar som ledningen säger uppfunnits av facket. Problemet är att på ytan är talet om medarbetare ett uttryck för rättvisa. Alla ska ges samma chanser. Alla ska ha samma rättigheter.

Ur löntagarnas synvinkel är rättvisa bra, självklart ska villkoren i avtalen för arbetare och tjänstemän på sikt bli mer lika på den svenska arbetsmarknaden. De skillnader som finns är i många fall en rest av något som arbetsgivarna skapade när seklet var ungt. En rest som hindrar ökad produktivitet och skapar administrativa kostnader.

Arbetsgivarna gick emot sitt eget tal

Men det finns tecken på att arbetsgivarna i verkligheten inte vill ha rättvisa avtal mellan arbetare och tjänstemän. För tjugo år sedan strejkade industritjänstemännen och ett av deras viktigaste krav var att deras avtal skulle ge dem ett större inflytande över lönesättningen. De ville ha ett inflytande som liknade det som finns i arbetarnas avtal.

Men då ville arbetsgivarna att skillnaderna mellan avtalen skulle finnas kvar. De ville inte att tjänstemännens avtal skulle bli mer lika arbetarnas för då hade tjänstemannaavtalet blivit både mer likt ett medarbetaravtal och samtidigt ett för tjänstemännen bättre avtal. Då gick arbetsgivarna emot sitt eget tal om mer lika avtal för alla medarbetare.