Euro-krisen och lönerna

I massmedia framstår orsakerna till krisen i Grekland mest som en fråga om lättja och fiffel. Den grekiska statskassan tycks ha hanterats som en korvkiosk. För grekerna verkar livets siesta ta vid i 50-årsåldern. När resten av Europa arbetar flitigt sitter greken på stranden med en paraplydrink. Något av detta är sant. Annat är falskt. Men ingen rök utan eld. Grekerna har levt över sina tillgångar. Därom tvivlar få. Men är grekerna verkligen orsaken till att hela eurozonen gungar?

Berättelsen om eurons och grekernas kris tycks ha betydligt mer djupliggande orsaker. En rad ekonomer och experter har under lång tid försökt få politikerna att förstå att eurokrisens främsta problem inte handlar om budgetunderskott eller finanspolitisk ansvarslöshet. Problemet med euron är att en gemensam homogen monetär politik tillämpas på alltför heterogena ekonomier. Den gemensamma ECB-räntan gör att euroländer i lågkonjunktur behöver en låg ränta för att stimulera ekonomin medan länder i högkonjunktur däremot behöver en hög ränta för att förhindra överhettning.

Många tycks idag ha glömt att eurons första offer var Tyskland. Mellan åren 2000-2005 var tyskarna i en svår lågkonjunktur. ECBs förhållandevis höga ränta gjorde att den tyska lågkonjunkturen höll i sig. Vägen ur segdragna krisen ledde IG-Metal. Genom stark lönedisciplin hölls de tyska lönekostnaderna i exportindustrin nere. I kombination med neddragningar i välfärdsstaten och uppluckrad arbetsrätt kom tyskarna ur krisen. Det politiska priset för den tyska arbetarrörelsen blev dock högt. Likaså blev det ekonomiska priset för de omgivande euroländerna stort.

Tyskland eldade på lånerallyt

Var tog överskotten från den tyska exporten vägen? Det konsumerades eller investerades inte i Tyskland. Det mesta lånades ut i utlandet, inte minst till Grekland, Irland, Portugal och Spanien. För dessa länder var ECBs ränta låg. Tillgången på billigt kapital skapade ett lånerally. I de överhettade ekonomierna sprutade tyska bankar in mer bränsle.

När den ekonomiska krisen diskuteras är det viktigt att komma ihåg krisens tre steg. I det första steget var det amerikanska s k subprimelån som skapade osäkerhet om bankernas tillgångar. Regeringarna i de EU-länder, vars banker investerat i subprimelån, tvingades till underskott i den offentliga budgeten när de understödde dessa banker.

Krisens andra steg uppstod när bankerna tvingades skriva av osäkra tillgångar samtidigt som utlåningen mellan bankerna slutade fungera. Bristen på krediter spred sig ut i realekonomin. Regeringarna i flera euroländer tvingades ännu en gång rädda bankerna. GIPS länderna drabbades synnerligen hårt eftersom de var beroende av billiga krediter. De offentliga budgeterna urholkades ännu mer.

I krisens tredje steg (där vi befinner oss idag) började de internationella kreditvärderingsinstituten och investerare att oro sig över ländernas budgetunderskott. Kostnaderna för att rädda bankerna har varit enorma för vissa medlemsstater. Det är synnerligen intressant att konstatera att Irland och Spaniens statsbudgetar var mycket starka innan krisen. Underskotten i offentlig sektor var långt under eurozonens genomsnitt. Alltså: även ”skötsamma” länder har drabbats.

När kommissionen nu levererar lagstiftningsinitiativ på löpande band i syfte att hantera eurokrisen tar nästan alla åtgärder sikte på medlemsstaternas offentliga budgetar. Politiker i de länder som begärt ekonomisk hjälp har hamnat i en nästan omöjlig situation. Villkoren för att få låna pengar från EU och IMF innebär långtgående krav på avreglering, skattehöjningar och lönesänkningar.

Lagstiftningspaketen haglar

Från EU haglar det nu olika lagstiftningspaket som ska stärka kontrollen över medlemsstaternas statskassor. Under det gångna året har lagstiftningspaket såsom europluspakten, sexpacket och senast finanspakten debatterats och antagits av medlemsstaterna. Inga av dessa förslag tycks dock på allvar ta tag i den underliggande problematiken.

För löntagarna i Europa är utvecklingen mycket allvarlig. Fackliga rättigheter undermineras. Kollektivavtalen och lönerna pressas neråt. Arbetslösheten i EU är rekordhög. Fattigdomen och inkomstskillnaderna ökar. Priset för att rädda euron riskerar att bli mycket hög för Europas löntagare.

 Text: Claes Mikael Jonsson

Tema 2.3. Marknaden: EU – en ny arbetsmarknad