Flexibilitet betyder en förmåga hos personer, maskiner och organisationer att anpassa sig till alla förändringar i förutsättningarna för verksamheten.

Oförmåga att anpassa sig till förändringar innebär ökade kostnader och lägre effektivitet. I den meningen är strävan att öka flexibiliteten på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden inget konstigt eller negativt. Tvärtom – det är något nödvändigt.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden har alltid präglats av att skapa verktyg för så hög flexibilitet som möjligt med hög utbildning, likartade regler på alla arbetsplatser, generella förmåner som inte är kopplade till en viss anställning och trygghet i anställningen som gör att människor vågar medverka och kritisera.

Flexibilitet på arbetsplatsen kan vara mångkunnighet och en utveckling av arbetsorganisationen som ger människor nya möjligheter och som ökar förmågan att hantera störningar.

Betydelsen av ordet flexibilitet är en maktfråga.

Problemet är att flexibiliteten som begrepp inte hanterar maktfrågan om vem som bestämmer vad som är en nödvändig anpassning. Dessutom berör det inte frågan på vems villkor det ska ske. Vem vet om arbetstiden måste variera över veckan eller året? Och varför är det pris fel som kollektivavtalet idag sätter på variationen av arbetstiden (i form av övertidsersättning)?

Om ledningens tes om ökad flexibilitet som något nödvändigt också betyder att anpassningen ska ske på ledningens villkor, då har tanken om flexibilitet också blivit en tydlig maktfråga. En fråga där ledningen gör anspråk på att vara de som tolkar innebörden av begreppet flexibilitet. Då stärks legitimiteten för deras rätt att leda, då stärks ledningens makt.