Den tekniska utvecklingen har pågått under lång tid. Under de senaste hundra åren har utvecklingen gått allt fortare. Det är sant och det ger goda möjligheter att öka levnadsstandarden och bygga ett bättre samhälle.

Under 90-talet har däremot utvecklingen gått långsammare. Investeringarna och produktivitetsökningarna är inte vad de var under 50-, 60- och 70-talen.

Trots detta sägs ofta att utvecklingen av teknik, produktion och arbete går i rasande fart. Orsaken till detta står inte att finna i verkligheten utan i ledningens strävan att skapa osäkerhet och i osäkerheten skapa ett utrymme för de egna tolkningarna.

Ingen idé att försöka påverka utvecklingen!

Problemet är att om utvecklingen går så fort som det sägs kan människor tänka att det inte är någon idé att försöka påverka utvecklingen. Den springer bara iväg och gömmer sig i framtiden. Utvecklingen är given och går inte att påverka. Det finns bara ”den enda vägen” att gå.

Om ledningen kan göra anspråk på att vara den som har kunskap om och förstår vad som sker så ger det ledningen en starkare ställning. Det ger legitimitet åt dess makt.

“Allt är globalt”

Globalisering är det senaste, men säkert inte det sista begreppet som försöker fånga en komplex och värderingsfylld beskrivning av verkligheten i ett enda ord.

Globalisering sägs betyda att de olika ländernas ekonomier är helt öppna för varandra och i stället för länder kommer världen att allt mer domineras av synnerligen stora multinationella företag.

Det finns konkreta förändringar som pekar i den här riktningen, framförallt på de finansiella marknaderna (penningmarknaderna). Däremot är förändringarna på de reala marknaderna (för varor och tjänster) inte alls så snabba som de beskrivs. De slutsatser som dras av det som kallas globaliseringen är ofta oerhört långtgående.

Globaliseringen är övermäktig!

Problemet är att beskrivningen lätt leder till slutsatsen att problemen är övermäktiga. Kapitalet har vunnit den tusenåriga kampen mellan arbete och kapital. Det är inte längre någon idé att kämpa emot. Demokratin är död och folkets makt är bruten.

Därför är det bättre att löntagarna förenar sig med ledningen och gör gemensam sak mot de nya motståndarna – de andra stora företagen. Eller – när kampen ska föras måste det ske på en hög internationell nivå, långt bort från vardagen och det egna landet. Hemma går det inte längre att göra någonting.

Den nationella kampen blir meningslös. Det är inte längre en kamp mellan klasser, utan mellan företag. Då blir ledningens makt legitim, eftersom alla anställda i företaget har gemensamma intressen med ledningen och ägarna.